Upprinnelsen till min debutbok ”Pojken i bäcken” och uppföljaren ”Kvinnan på stigen”

Mina egna erfarenhet av att växa upp i en dysfunktionell familj.

Jag har inga minnesbilder från min tidiga barndom. Faktiskt inte från tiden före min skolstart. En god vän sa till mig vid ett samtal där vi bollade minnen från våra barndomar: ”Men Lasse … du föddes väl inte åtta år gammal?”. Men, så är det. Jag har inga som helst minnesbilder dessförinnan.

Jag var ett sk. ”sladdbarn” i en familj med pappa, mamma, fyra äldre systrar och en äldre bror. Brodern var näst äldst av mina syskon och min yngsta syster drygt sju år äldre än jag.
    Jag tror intill visshet att mina föräldrar verkligen älskade varandra. Men min pappa som arbetade som gruvbyggare började med tiden alltmer hänge sig åt extravaganser i form av pokerspel och drickande utöver det vanliga. Han hade dessutom vad man brukar kalla ”dåligt ölsinne” vilket ledde till mycket bråk i hemmet. Ekonomin var heller inte den bästa vilket ofta gav upphov till osämja mellan makarna … en osämja som ofta slutade i att maken gav sig av för att söka tröst i alkohol.
    Efter år av slitningar bestämde sig mina föräldrar att gå skilda vägar. Jag var åtta år och gick i skolan och har inget klart minne av själva uppbrottet men tänkte att allt skulle lugna ned sig då han försvann ur våra liv, för så tänkte jag … jag skulle m.a.o inte se honom igen. Pappa flyttade söderut och mamma som i sitt medberoende hade haft fullt upp med att hålla reda på makens förehavanden kände sig fri att börja leva sitt liv. 
    Tyvärr blev det för mig inte den mer lugna period jag sett fram mot utan situationen förvärrades p.g.a att hon sökte sig till sällskap där alkohol var vanligt förekommande och hon fastnade till sist i ett alkoholberoende.
 
Livet för mig blev nu kaotiskt och svårhanterligt. Jag gick omkring med ständig oro för vad som skulle möta mig när jag kom hem från skolan. Var hon full? De gånger detta inte var fallet var en höjdare för mig. Hon var som en tickande bomb. Periodvis fungerade allt och jag levde, om än imaginärt, i en viss trygghet.
    Men många gånger fick jag söka mig till någon av mina utflyttade äldre syskon för att fly undan för en natt för att dagen därpå oroligt och med hjärtat i halsgropen gå tillbaka hem.
    Jag misskötte skolgången. Jag misskötte min hygien. Jag undvek att ta med mig någon kamrat hem, osäker och rädd som jag var om mamma skulle vara berusad. Jag hade ingen att ty mig till eller ens prata med om mina problem. Syskonen var för upptagna med sitt och slog ifrån sig mina försök till mer, för mig, angelägna samtal med svaren: ”Det går över … oroa dig inte … det är nog säkert inte så farligt, det ordnar sig ska du se”. Mamma försökte att gottgöra sina tillkorta-kommanden med att köpa saker åt mig, vilket jag förstod var ett sätt att freda sitt dåliga samvete.
    Jag kände ofta vrede och stundtals även hat över min mammas alkoholdrickande. All den sorg, rädsla, ensamhet och övergivenhet jag kände gick då ut över henne. Jag var inte ”snäll” vid sådana konfrontationer och hon tog tyst och stoiskt emot all min uppdämda vrede.

Jag var präglad av de värderingar som fanns i hemmet och för mig blev dessa värderingar ”normen”. Det paradoxala blev att jag kände en tillhörighet med livet i hemmet … det var som det skulle vara inklusive alla de känslor av sorg, rädsla, ensamhet och övergivenhet jag kände. 
    Min skolgång var en katastrof under mina åtta år i folkskolan. Att jag blev uppflyttad till nästa klass, år efter år, berodde inte på mina kunskaper utan mer på lärarnas slapphet. Jag skolkade och under vissa år var jag mer fysiskt frånvarande än närvarande under lektionstid. Mentalt sett var jag alltid frånvarande även under lektionstid.
    Utåt sett försökte jag att hålla uppe ett sken av att allt var precis som det skulle vara. För mina kamrater fantiserade jag ihop historier om hur fantastiskt min familj var. Jag hittade hejdlöst på historier om mitt äventyrliga leverne … allt i ett försök att imponera … vilket hjälpte för stunden, men genomskådades så småningom, med påföljden att mina skamkänslor ökade. 
 

Vad som fortsättningsvis händer med Johan 

Boken ”Kvinnan på stigen” är en efterföljare till debutboken ”Pojken i bäcken”. Den tar läsaren vidare in i Johans vuxenliv. Hur han med det bagage han bär på från sin uppväxt försöker hantera sin tillvaro i fritid, studier, arbete och familjeliv och vi får följa … glädjas och kanske förskräckas över hur väl han lyckas efterleva det.

Med den bakgrund Johan har så blir hans värderingar av sin situation och omgivning inte alltid logiska eller realistiska. Han är präglad av en verklighetsuppfattning under sin bardom som många gånger leder honom fel i vuxen livet. Hans behov av uppskattning och kärlek för honom in i besvärliga situationer och får honom även att fatta irrationella beslut.

Jag har fört in en kvinna i berättelsen (därav boktiteln) som dyker upp vid olika tillfällen och blir för Johan ett omen på gott och ont. Han försöker värja sig mot dessa upplevelser och vet inte riktigt om kvinnan enbart existerar i hans fantasi … eller om hon är verklig.

Precis som mina upplevelser, mina känslor och mitt sätt att hantera tillvaro finns med i ”Pojken i bäcken” så finns de även med i ”Kvinnan på stigen”. Johans dilemma med motstridiga känslor, hans oro och hans rädslor leder honom in på en väg där alkohol blir hans sätt att tysta de demoner som som ständigt dyker upp för hans inre. Han flyr in i ett verklighetsfrånvänt tillstånd vilket blir en lindring för stunden, men med en bitter eftersmak.
    Johan bygger en skyddsmur om sig som ingen ska kunna sticka hål på, Han lever i förnekelse. Han vill inte se sina problem trots alla de konsekvenser det får. Han genomlever många år av sitt liv som en ”Dr Jekyll och Mr. Hyde”.

Men, till sist står han vid en vändpunkt och efter en prövande natt böjer han sig i ödmjukhet inför det faktum att han behöver hjälp.

Båda böckerna belyser de problemen som Johan får utstå i sin barndom och vidare i sin väg in i vuxenlivet, och  även hur det påverkar de människor som finns i hans omgivning. Inte minst hans närmaste.

Jag framför i romanerna inga synpunkter på varför det blir som det blir. Det överlåter jag till den tänkande läsaren att själv fundera över.
Jag har skrivit böckerna med avsikt att de ska beröra på många olika plan.

Lars Alm