Drabbad av både research och romankaraktärer 

Ett starkt minne
Det är sen kväll i mitten av augusti. Jag är omkring tio år, ligger och läser en veckotidning i mormors sommarstuga. Där finns ingen el, stearinljusets låga bildar en gloria i det mörknande rummet. Några kvinnor i en avlägsen by i Frankrike tror sig vara häxor. En av dem har tvingat de andra till obehagliga riter och grips av polisen. Hon är fotad i svart-vitt, blicken är frånvarande. Det finns ett porträtt i färg också där hon verkar öppen och glad. Medan ljuslågan darrar och verkar frysa i vinddraget från otäta fönster försöker jag förstå.
   Fortfarande idag skräms jag av detta minne, men inser att kvinnorna ingick i en sekt och var psykiskt förvirrade. Jag vet också att stark tro på en idé eller föreställning kan göra vår verklighetsuppfattning skev. Det finns många exempel även på samhällelig nivå.
 
Författandet   
Jag har alltid skrivit men mest för egen del, aldrig tänkt mig själv som författare. Som vuxen gick jag en skrivarlinje och mina texter blev väldigt väl mottagna. Det öppnades ett flöde. Efter ett antal noveller ville jag skriva en roman. Jag skulle skriva skönlitterärt om fiktiva karaktärer och placera dem i en kontext av häxförföljelserna på 1600-talet. När jag läste in mig på fakta om dåtidens regelverk och trosföreställningar skulle jag också undersöka det kristna patriarkatets religiösa strukturer och underordningen av kvinnan. En fråga som engagerar mig djupt.
 
Att släppa karaktärerna inpå sig
Efter research tog berättelsen fart och jag förflyttades till en annan tid.  Mina karaktärer är skildrade utan pekpinnar och dömande, läsaren får göra sin egen tolkning. För mig är det ofta i mellanrummen det händer saker i en text, snarare än där författaren skriver ut vad läsaren skall dra för slutsatser. Magin bildar också en röd tråd i min berättelse och den går inte att förklara med ord.
    Ju mer under skinnet på mig karaktärerna kom desto svårare hade jag att lämna dem då jag inte skrev. Efter en tid var de med mig hela tiden.  Anade delar av mig själv i dem, ingen behaglig känsla, men så är det väl att författa och det är bara att acceptera. Jag känner mig själv drabbad av deras öden och att jag själv bidragit till dessa kan jag, hur befängt det än låter, ibland känna dåligt samvete för.
 
Karaktärerna
Först kom en oansenlig flicka, Gudrun. Synsk, av trollen sägs det, hon har oväntade krafter. Därefter dök Elof upp, uppfostrad med stryk. Han blir en fanatisk fundamentalist, övertygad om att han som präst måste utrota ondskan. Han tror sig känna igen Satan i människorna och agerar utifrån sin övertygelse. Att konfrontera Elof med Gudrun blev en verklig utmaning.
    Elofs vän Niels, juristen, hävdar att dömandet av trolldom kräver konkreta bevis. Då fanns en diskussion om detta och jag ville skildra den. Vad är tro och vad är sanning? Vad är illusion och vad är realia? Det är frågor som min text helt tiden brottas med.
Gudruns äldre systrar kom med olika karaktärsdrag.   Anna äldst, med synlig styrka, oregerlig, tvingas axla ansvaret för familjen. Hon är barndomskamrat med Elof. När de återses blir mötet en kraftmätning i flera bemärkelser. Hon är då en vuxen kvinna med etablerade sexuella behov. Han är fortfarande en oerfaren pojke med rigida uppfattningar om sig själv, sin omgivning och sin Gud.  Kerstin, mellansystern, intelligent och regelstyrd får avgörande inverkan på händelseutvecklingen. De tre systrarna kämpar med rivalitet och osämja som växer fram mellan dem i en svår tid. Inför prästen Elofs agenda ställs deras konflikter på sin spets.  
 
Många kopplingar till nutid
Under min research blev det uppenbart för mig hur den statsbärande, patriarkala kyrkan iscensatt sina regelverk; kvinnans underordning och att det endast får finnas en gud. Kvinnor blev värst förföljda och jag kunde lätt se varför. De strukturer som tidigt grundlades lever till vissa delar kvar. Den verkligt djupa insikten om hur dessa påverkar oss idag drabbade mig med kraft trots att jag innan anat att det var så.  De uppenbara kopplingar jag gjort till våra moderna samhällen gör mig både arg och ledsen.
    Det har bitvis varit otroligt jobbigt att skriva Förbannelsen, men det har gett mig enormt mycket insikt tillbaka. Människans utsatthet i det system hon föds till blev också uppenbar för mig.  Jag blir aldrig densamma som innan. Jag arbetar nu med en fortsättning, tänker att några av karaktärerna har mer att säga vår tid.

Birgitta Stillman               
Välkommen till min författarsida på Ebes förlag!            Recensioner 
Välkommen till min författarsida på Fb!