Anicia Sundström Eriksson är född 1995 och uppvuxen i Huddinge i Stockholm. I dag delar hon livet och vardagen med pojkvännen och deras katt. Hon jobbar på förskolan och fritiden ägnar hon mycket åt skrivande och skapande i form av konst, fotografering och musik. Att baka är även ett stort intresse!
 
Skrivandet har ända sedan hon var liten varit en slags trygghet. Att uttrycka och prata om känslor har alltid varit mycket svårt för henne, i alla avseenden, förutom i skrivandet där hon alltid har kunnat få utlopp för allt det där som hon annars inte kunnat eller vågat prata om. Det har många gånger varit hennes terapi, att genom skrivandet kunnat få ned ångesten på papper, att få den framför sig i form av ord istället för ett kaos i huvudet. Att ta ut det onda inom sig och lägga det på ett papper istället.

Ofta lär jag mig nya saker om mig själv i takt med att jag skriver. När jag är mitt uppe i en dikt eller en text, medan orden formas framför mig, går det upp för mig varför eller hur det kommer sig att jag känner på ett visst sätt. Skrivandet är helt enkelt ett sätt för mig att reda ut ett trassel och lära känna mig själv på djupet.
                                                                      Anicia Sundström Eriksson
 
Läs mer om, och följ Anicia på hennes bloggar: https://skammenarintedin.wordpress.com
https://www.anicia.se

Läs de fina recensionerna på: Recensioner Skammen är inte din - Om psykisk ohälsa och vägen mot helande

Recensioner Allt du aldrig hann säga

Viola bär på en hel livstids bagage på sina axlar, trots att hon bara är fjorton år gammal. Uppväxten var minst sagt omtumlande, hon lärde sig tidigt att inte känna för mycket eller att vara till besvär för sin pappa som så ofta blev så där arg och konstig. Speciellt när han hade den där otäcka men ändå så välbekanta lukten. I tio år smög hon som på äggskal, tills en dag när hennes pappa förändrades. Till det bättre. Livet vände och Viola började försiktigt hoppas på en ljusare framtid, en framtid där livet kanske till och med kunde bli bra. Ett hopp som hon aldrig känt förut grodde inom henne. Säker kunde hon dock aldrig vara, och rädslan satt så djupt i henne att hon inte vågade släppa sin pappa för nära, för tänk om allt skulle gå tillbaka till hur det var förut? Hur vande man sig vid att allting var lugnt och fint, när man vuxit upp med och lärt sig att tryggheten låg i det kaosaktiga och oberäkneliga? Att ilska och otillgänglighet var det som var riktigt kärlek?
   En kylig höstdag när Viola är fjorton år gammal får hennes pappa ett telefonsamtal som vänder hela hennes värld upp och ned. Ett samtal som  avslöjar något som hon aldrig trott att någon hon älskade skulle få erfara, ett telefonsamtal som hon önskade att hon kunde radera ur historien, hennes skräck att förlora sin pappa vet inga gränser.
   Viola trodde att det värsta därmed redan hade hänt, men kort därefter kastas hon in i en helt surrealistisk värld där det som händer aldrig ens funnits i hennes vildaste fantasi. Hon är övertygad om att hon håller på att förlora förståndet, för vilken annan rimlig förklaring finns det annars?

Allt du aldrig hann säga är en verklighetsbaserad roman där vi genom återblickar får följa hur en uppväxt med en alkoholiserad förälder påverkar ett barn och om hur såren hänger sig kvar, om hur det påverkar anknytningen och sitter kvar även långt efter det att problematiken till synes är borta. Den handlar även om hur det är att få den allra värsta sortens besked och om vad förlust, sorg och svek gör med ett barn. Hur det påverkar ett barn att se hela sin värld falla i bitar utan att ha någon som helst makt att stoppa det. Den tar även upp den stora betydelsen av att ha en mamma som aldrig slutar kämpa för sitt barn, som bär sitt barn genom eld och vatten och aldrig någonsin ger upp.

En berättelse av författaren själv.
Nu öppnar jag mig för alla att se. Hur känns det? Bra. Fruktansvärt. Jag vill hest att ingen ska läsa. Så köp gärna min bok!

Denna bok är en resa om att bli hel som människa, en resa mot ett psykiskt tillfrisknande. Det innebär att du får följa med i upp- och nedgångarna och ta del av det allra smärtsammaste men även det allra finaste.
 
Jag har alltid varit den som mer än gärna funnits där och ställt upp för andra, att andra människor ska må bra och känna sig sedda och hörda. Det har legat mig nära hjärtat, mycket troligtvis på grund av att jag själv alltid känt mig ensam och osynlig. Jag har alltid hållit allt inom mig, aldrig släppt ut känslor och alltid försökt göra mig så liten och tyst som möjligt. Genom detta kom idén att skriva denna bok, dels för att det blev som en utmaning och en del i mitt tillfrisknande att våga gräva i det onda och jobbiga och dels för att jag har en förhoppning om att det ska kunna hjälpa andra som befinner sig i ett psykiskt illamående. Genom att jag vågar visa mig sårbar kanske även andra tar efter, och att skriva dikter är för mig det mest sårbara och känslosammaste sättet att uttrycka sig på.
 
Det är så viktigt att försöka få bort skammen kring psykisk ohälsa och hjälpa människor att känna sig mindre ensamma, för vi är inte ensamma. Det börjar nog mycket med att vi vågar prata om våra egna erfarenheter, som andra kan känna igen sig i, och på den vägen kanske inse att de inte är ensamma i det de upplever.
 
Ett annat utbrett problem är våld mot kvinnor, däribland sexuella övergrepp. Även där finns en enorm skam och skuld bland de utsatta, inte sällan från samhället men även från den utsatta själv. Vi lär oss från barnsben hur vi ska göra för att undvika att bli våldtagna, att bli ofredade. Vi lär oss att inte bära för korta kjolar, vi lär oss att inte vara ute för sent på kvällarna, vi lär oss att inte lita på främmande män, vi lär oss att hålla nycklarna mellan fingrarna, vi lär oss att vi måste vara beredda på att slå ifrån. Så inte är det konstigt att vi lägger skulden hos oss själva om vi väl blir utsatta. Jag skulle inte ha varit ute så sent, jag skulle inte burit de kläderna, jag skulle inte ha druckit alkohol, jag skulle inte ha tittat åt den mannen, jag borde ha slagits eller sagt ifrån, jag borde gjort si eller så ...

Men skulden ligger aldrig hos oss, det tog tid för mig att lära mig detta, flera år till och med. Det är sorgligt och fruktansvärt att det ska vara så. Därför vill jag även göra allt jag kan för att motverka detta, för att sudda bort den där skammen som hör hemma hos förövarna, för att sträcka ut en hjälpande hand till de som kanske inte vågat berätta för någon än. Som kanske går och bär på det likt en mörk hemlighet, som känner sig ensamma och värdelösa. Jag vill göra allt i min makt för att hjälpa, och jag börjar genom att klä av mig skyddskläderna och berättar om mitt mörker. Om de allra djupaste och råaste känslorna, tankarna och reaktionerna efter trauma. Skammen är inte vår, inte skulden heller.