Marcus Löfblad (1972) är bosatt i Alingsås med sin familj och debuterar nu med sin diktsamling ”Skrapsår”. Karin Boye är en stor förebild och då han bor i närheten av hennes minnessten besöker han den ibland. Diktsamlingen handlar till stora delar om att livet ger oss skrapsår, smärta vi råkat ut för, men som ännu inte lyckats förgöra oss.
 
Så här berättar Marcus Löfblad själv om sitt liv och sitt skrivande:
 
När jag under 2016 började skriva dikter på allvar öppnades ett nytt ofantligt utrymme inom mig. Att tillfället kom precis då berodde mycket på att döden åter kom nära mig genom att min barndomsvän, tillika nästan jämnåriga kusin, hastigt blev sjuk och gick bort. Det var mycket sorgligt och omvälvande. Den plötsliga krisen ledde till ett starkt behov av att stanna upp och omvärdera. Intensivt började jag skriva, läsa och lyssna inåt.
 
Då en ny dikt var på gång kunde jag bli som uppslukad och hålla på i timmar och ibland i dagar. Vart jag än gick fanns det i poesin en ny inre trygghet som för mig var större än något som den yttre världen kunde erbjuda. Att skriva visade sig vara en lika stark kick som att till exempel träna konditionsträning. Skrivandet blev också ibland ett gift som bröt ner mig när inspirationen uteblev.
 
Under lång tid hade jag sökt. Sprungit runt i skogarna och på stadens gator, sommar som vinter. Väntat på att något nytt skulle hända. Väntat på vändningen där jag och min familj skulle må bra och komma till ro. Likväl kan jag i efterhand vara tacksam för den kunskap som kommer av att klara av livets svårigheter.
 
Karin Boye är något av en idol för mig. Tyvärr tog hon sitt liv år 1941 på en av åsarna i utkanten av Alingsås. Då och då går jag förbi hennes minnessten. Ibland har jag stannat där för att skriva, ibland säger jag bara hej. Karin fick verkligen kämpa i motvind även när hon hade medvind. Visst gör det ont även när hjältar dör.
 
Som liten ville jag bli professor (i vad är oklart), och blev troligtvis påverkad av tecknade filmer från Kroatien där en viss professor Balthazar löste alla problem genom att starta sin mystiska maskin. Maskinen producerade en kemisk vätska som han sedan hällde ut, varvid det föremål som behövdes för att lösa problemet skapades ur tomma intet. Jag förstår nu i efterhand att det är rollen som problemlösare som jag alltid har eftersträvat.
 
Att gå den vanliga vägen i livet har inte varit något för mig. Jag har gjort saker på mitt något smalare vis och vill helst inte följa den stora massan. Det är antagligen något fel på mig, precis som det är på dig. Vi tillhör samma härliga mångfald, som vi alla är en del av, och som gör oss unika.
 
Med diktsamlingen Skrapsår hoppas jag kunna förmedla en ljusglimt till mina läsare. Titeln syftar på den smärta vi kan råka ut för, men som ännu inte har lyckats förgöra oss. Målet är att samla erfarenheter för att förhoppningsvis kunna landa i en inre frid. Vi har alla olika förutsättningar men vi bör göra så gott vi kan.
 

när du tidigare har letat
sprang du åt fel håll
du skulle egentligen inte springa alls
lösningen fanns redan inom dig
 
men du borde släppa taget om allt
få polletten att trilla ner ytterligare en bit
 
om det en dag hörs ett skrammel
i botten av dig själv
ja då har du hittat rätt
 
du kan då vandra på berget
vinka glatt i solskenet
lämna en lång skugga bakom dig
 
jag vet att du kan