Berättelsen börjar under sensommaren 1410 på stranden i Skanör. Det årliga sillfisket pågår och i en krogbod hittar vi den unga kvinnan Anna. Hon driver krogrörelse tillsammans med sin bror Mårten, men hon är ingen vanlig krögerska. Hon äger en giga som hon kan spela på och hon behärskar även det tyska språket, då hon som barn har lekt med tyska köpmannabarn. Därför kan hon både prata med, och spela med, de båda tyska lekare som en dag kommer till krogboden för att få sig ett krus öl. Hon fortsätter att träffa lekarna och snart har hon och Henrik, den yngre lekaren, blivit ett par. Sedan Anna offentligt skällt ut en överhetsperson för att denne betett sig skamligt mot krögarsyskonens lillpiga, tvingas hon fly från platsen. De båda lekarna tar med henne till Lübeck med en av Hansans skutor. Där börjar Annas stora äventyr då hon som lekarkvinna får vandra ända till Köln med ett följe av spelfolk. I Köln blir hon och hennes Henrik sedan kvar. Deras judiska vänner Tevel och Mirka hjälper dem att få en bostad i stadens judiska kvarter. Tanken är att de ska bli kvar över vintern då Anna och Mirka blivit gravida, men de kommer att bli kvar i Köln under ett par år.
 
De lade sig i gräset under linden, tätt ihop för att hålla värmen under natten. Anna låg på Henriks arm. Över betesmarken nedanför dem låg ett dimstråk och ovanför på himlen lyste halvmånen blekt. Plötsligt hördes det avlägsna ljudet av ett kvidande spädbarn. Anna satte sig häftigt upp och frågade om även de andra hörde barnet. Henrik viskade att det alldeles säkert var en myling. Den lilla stackaren hade dräpts av sin förtvivlade mor och grävts ner därborta bland enbuskarna. Anna trodde sig ha hört att man kunde ta kontakt med mylingar och erbjuda dem att få låna ens namn. Barnet var ju inte döpt och hade alltså inget eget namn. Hon reste sig och började gå mot det gråtande barnet. De andra uppmanade henne att genast komma tillbaka. Det kunde vara farligt att närma sig en myling. Plötsligt gled något som liknade en rödbrun hund ut från enesnåret och sprang ut över betesängen och in i en stor buske längre bort mot skogskanten. Ljudet av barngråt tystnade, Anna vände och gick tillbaka. Elias sade att det sett ut som en räv, men tillade att spöken och annat oknytt ofta förvände synen på den som såg dem så att man trodde sig se ett djur. Så kunde till exempel en sork eller en mus som man såg i själva verket vara någon av de underjordiska. På samma sätt var nog räven mylingen de alla hört gråta.
 
Anna är väldigt ung, endast 18 år, och väldigt bestämd med att allt här i livet ska gå rätt och riktigt till. Hon reagerar starkt på förljugenhet och orättvisor och hon har många idéer om vad som kan gå för sig och vad som ska räknas som omoraliskt och syndigt. Hon tar allvarligt på sin kristna tro och hon säger gärna ifrån till sina kamrater när hon reagerar på deras beteende. Under vandringens gång mjuknar hennes attityd och hon börjar acceptera människorna omkring henne så som de är. Hon utvecklas också som lekarkvinna, börjar komponera och hitta på texter, överraskar sina vänner med att kunna vara rolig och dikta skämtvisor, lär sig spela det krävande instrumentet fiddla och prövar även på skådespeleri. 
 
Henrik är född in i lekaryrket. Utöver att spela blockflöjt och luta är han en skicklig jonglör och knivkastare. När det krävs kan han även använda sina hemliga kunskaper i österländskt självförsvar. Han är en ömsint älskare, men tyvärr har han svårt att säga nej till kvinnor som faller för hans charm. Han blir dock så småningom en mera pålitlig äkta man. 
 
Tevel och Mirka är alltså ett par judiska lekare som ansluter sig till lekarföljet. Anna och Mirka blir bästa vänner och Anna tvingas därför öva sig i tolerans och vidsynthet. I slutet av boken får vi veta att Anna och Henrik bosätter sig tillsammans med Tevel och Mirka i staden Breslau i Schlesien, staden där den följande romanen om medeltidens lekare börjar. I den boken, som just nu är under arbete, får vi följa Annas och Henriks son, Hans, som med sin barndomsvän, studenten Jan, hamnar mitt i ett dramatiskt skede i Europas historia, hussiterupproret i Böhmen. 
 
Hur romanen kom till
Idén att skriva något skönlitterärt om medeltidens lekare har jag haft ända sedan jag som ung började läsa musikhistoria vid Stockholms musikpedagogiska institut. Att jag till slut, nästan femtio år senare, faktiskt kom i gång med att skriva denna berättelse berodde på den coachning som jag förra sommaren fick av författaren och berättaren Christina Claesson. Hon hjälpte mig sedan som lektör och hon bistår mig fortfarande med tips och goda råd. 
 
En annan som varit mig till stor hjälp under arbetet med romanen är min gode vän och spelkompis Lars Berggren, professor i historia vid Lunds universitet. Att jag förlagt romanens handling till 1400-talet beror på att det världsliga musiklivet i Europa under det århundradet genomgick en stor förändring. De kringvandrande lekarna blev gradvis allt mindre viktiga för musiklivet, i stället var det de bofasta stadsmusikanterna som fick allt högre status och inflytande. För de kvinnliga lekarna var detta en katastrof, städerna anställde endast män som stadsmusikanter. 
 
Då romanen handlar om kringvandrande underhållningsartister måste den bli ganska kritisk mot den katolska kyrkan. Den medeltida kyrkans attityd mot lekarna var dömande och förtryckande. Dock är bilden inte entydig och jag låter läsaren förstå att det bland präster, munkar och nunnor också fanns de som inte behandlade lekare illa. Romanens farligaste figur är emellertid en kyrkans tjänare, en dominikanermunk som är högt uppsatt i den tyska inkvisitionen.
 
Ett verkligt svart kapitel under Europas medeltid var den hemska antisemitismen, som inte minst den kristna överheten var orsak till. I min bok har jag låtit den vidriga antisemitismen, vid sidan om lekarnas vanliga problem med kyrkan, styra mycket av berättelsen. Jag har velat visa upp medeltidens Europa som en kontinent präglad av intolerans, religiöst förtryck och klassförtryck, men också som en tid då man gärna festade, dansade och lekte lekar. Den tidens människor förstod att de nog inte hade så lång tid på sig att leva och även om de naturligtvis trodde att det fanns ett liv efter detta så ville de ändå ha så roligt de kunde medan de fanns här på jorden. Med detta ville lekarna gärna hjälpa dem.
 
Visst är det mycket som skiljer det medeltida Europa från vår tids EU, men människorna är ju i grund och botten ganska lika och nog är det många av 1400-talets problem som går igen i vår tid. Klassförtrycket känner vi igen, liksom intoleransen gentemot de som kanske har en annan religion eller helt enkelt andra idéer om hur livet kan levas än de idéer vi själva har. Inte heller i vår tid är det lätt att försöka leva och överleva som artist. Konsten i vid bemärkelse ses också i våra dagar som något onödigt, obegripligt eller till och med skadligt.
   Den äldre västgötalagen stadgade straffrihet för den som misshandlade en lekare som med sin giga eller sin fiddla kom vandrande på landsvägen. Jag har ofta frågat mig varför det skrivits så oerhört lite om denna yrkesgrupp som i alla fall under medeltiden måste upplevts som väldigt viktig för sina samtida. I svensk filmhistoria finns det såvitt jag vet endast en lekare (i Sjunde inseglet av Ingmar Bergman). Först blev de tyvärr ofta illa behandlade av sin samtid, sedan har deras minne förtigits. Jag hoppas att jag med denna bok har lyckats påminna vår tids människor om att dessa människor faktiskt har funnits, levt, älskat och sjungit. Att de är en omistlig del av den medeltida historien och att alla som därefter i toner, ord och alla sorters konster byggt vidare på den grund de lade - står i evig tacksamhetsskuld till dem.