Ebes förlag bloggar om böcker

Ett starkt minne
Det är sen kväll i mitten av augusti. Jag är omkring tio år, ligger och läser en veckotidning i mormors sommarstuga. Där finns ingen el, stearinljusets låga bildar en gloria i det mörknande rummet. Några kvinnor i en avlägsen by i Frankrike tror sig vara häxor. En av dem har tvingat de andra till obehagliga riter och grips av polisen. Hon är fotad i svart-vitt, blicken är frånvarande. Det finns ett porträtt i färg också där hon verkar öppen och glad. Medan ljuslågan darrar och verkar frysa i vinddraget från otäta fönster försöker jag förstå.
   Fortfarande idag skräms jag av detta minne, men inser att kvinnorna ingick i en sekt och var psykiskt förvirrade. Jag vet också att stark tro på en idé eller föreställning kan göra vår verklighetsuppfattning skev. Det finns många exempel även på samhällelig nivå.
 
Författandet   
Jag har alltid skrivit men mest för egen del, aldrig tänkt mig själv som författare. Som vuxen gick jag en skrivarlinje och mina texter blev väldigt väl mottagna. Det öppnades ett flöde. Efter ett antal noveller ville jag skriva en roman. Jag skulle skriva skönlitterärt om fiktiva karaktärer och placera dem i en kontext av häxförföljelserna på 1600-talet. När jag läste in mig på fakta om dåtidens regelverk och trosföreställningar skulle jag också undersöka det kristna patriarkatets religiösa strukturer och underordningen av kvinnan. En fråga som engagerar mig djupt.
 
Att släppa karaktärerna inpå sig
Efter research tog berättelsen fart och jag förflyttades till en annan tid.  Mina karaktärer är skildrade utan pekpinnar och dömande, läsaren får göra sin egen tolkning. För mig är det ofta i mellanrummen det händer saker i en text, snarare än där författaren skriver ut vad läsaren skall dra för slutsatser. Magin bildar också en röd tråd i min berättelse och den går inte att förklara med ord.
    Ju mer under skinnet på mig karaktärerna kom desto svårare hade jag att lämna dem då jag inte skrev. Efter en tid var de med mig hela tiden.  Anade delar av mig själv i dem, ingen behaglig känsla, men så är det väl att författa och det är bara att acceptera. Jag känner mig själv drabbad av deras öden och att jag själv bidragit till dessa kan jag, hur befängt det än låter, ibland känna dåligt samvete för.
 
Karaktärerna
Först kom en oansenlig flicka, Gudrun. Synsk, av trollen sägs det, hon har oväntade krafter. Därefter dök Elof upp, uppfostrad med stryk. Han blir en fanatisk fundamentalist, övertygad om att han som präst måste utrota ondskan. Han tror sig känna igen Satan i människorna och agerar utifrån sin övertygelse. Att konfrontera Elof med Gudrun blev en verklig utmaning.
    Elofs vän Niels, juristen, hävdar att dömandet av trolldom kräver konkreta bevis. Då fanns en diskussion om detta och jag ville skildra den. Vad är tro och vad är sanning? Vad är illusion och vad är realia? Det är frågor som min text helt tiden brottas med.
Gudruns äldre systrar kom med olika karaktärsdrag.   Anna äldst, med synlig styrka, oregerlig, tvingas axla ansvaret för familjen. Hon är barndomskamrat med Elof. När de återses blir mötet en kraftmätning i flera bemärkelser. Hon är då en vuxen kvinna med etablerade sexuella behov. Han är fortfarande en oerfaren pojke med rigida uppfattningar om sig själv, sin omgivning och sin Gud.  Kerstin, mellansystern, intelligent och regelstyrd får avgörande inverkan på händelseutvecklingen. De tre systrarna kämpar med rivalitet och osämja som växer fram mellan dem i en svår tid. Inför prästen Elofs agenda ställs deras konflikter på sin spets.  
 
Många kopplingar till nutid
Under min research blev det uppenbart för mig hur den statsbärande, patriarkala kyrkan iscensatt sina regelverk; kvinnans underordning och att det endast får finnas en gud. Kvinnor blev värst förföljda och jag kunde lätt se varför. De strukturer som tidigt grundlades lever till vissa delar kvar. Den verkligt djupa insikten om hur dessa påverkar oss idag drabbade mig med kraft trots att jag innan anat att det var så.  De uppenbara kopplingar jag gjort till våra moderna samhällen gör mig både arg och ledsen.
    Det har bitvis varit otroligt jobbigt att skriva Förbannelsen, men det har gett mig enormt mycket insikt tillbaka. Människans utsatthet i det system hon föds till blev också uppenbar för mig.  Jag blir aldrig densamma som innan. Jag arbetar nu med en fortsättning, tänker att några av karaktärerna har mer att säga vår tid.

Birgitta Stillman               
Välkommen till min författarsida på Ebes förlag!            Recensioner 
Välkommen till min författarsida på Fb!

Mina egna erfarenhet av att växa upp i en dysfunktionell familj.

Jag har inga minnesbilder från min tidiga barndom. Faktiskt inte från tiden före min skolstart. En god vän sa till mig vid ett samtal där vi bollade minnen från våra barndomar: ”Men Lasse … du föddes väl inte åtta år gammal?”. Men, så är det. Jag har inga som helst minnesbilder dessförinnan.

Jag var ett sk. ”sladdbarn” i en familj med pappa, mamma, fyra äldre systrar och en äldre bror. Brodern var näst äldst av mina syskon och min yngsta syster drygt sju år äldre än jag.
    Jag tror intill visshet att mina föräldrar verkligen älskade varandra. Men min pappa som arbetade som gruvbyggare började med tiden alltmer hänge sig åt extravaganser i form av pokerspel och drickande utöver det vanliga. Han hade dessutom vad man brukar kalla ”dåligt ölsinne” vilket ledde till mycket bråk i hemmet. Ekonomin var heller inte den bästa vilket ofta gav upphov till osämja mellan makarna … en osämja som ofta slutade i att maken gav sig av för att söka tröst i alkohol.
    Efter år av slitningar bestämde sig mina föräldrar att gå skilda vägar. Jag var åtta år och gick i skolan och har inget klart minne av själva uppbrottet men tänkte att allt skulle lugna ned sig då han försvann ur våra liv, för så tänkte jag … jag skulle m.a.o inte se honom igen. Pappa flyttade söderut och mamma som i sitt medberoende hade haft fullt upp med att hålla reda på makens förehavanden kände sig fri att börja leva sitt liv. 
    Tyvärr blev det för mig inte den mer lugna period jag sett fram mot utan situationen förvärrades p.g.a att hon sökte sig till sällskap där alkohol var vanligt förekommande och hon fastnade till sist i ett alkoholberoende.
 
Livet för mig blev nu kaotiskt och svårhanterligt. Jag gick omkring med ständig oro för vad som skulle möta mig när jag kom hem från skolan. Var hon full? De gånger detta inte var fallet var en höjdare för mig. Hon var som en tickande bomb. Periodvis fungerade allt och jag levde, om än imaginärt, i en viss trygghet.
    Men många gånger fick jag söka mig till någon av mina utflyttade äldre syskon för att fly undan för en natt för att dagen därpå oroligt och med hjärtat i halsgropen gå tillbaka hem.
    Jag misskötte skolgången. Jag misskötte min hygien. Jag undvek att ta med mig någon kamrat hem, osäker och rädd som jag var om mamma skulle vara berusad. Jag hade ingen att ty mig till eller ens prata med om mina problem. Syskonen var för upptagna med sitt och slog ifrån sig mina försök till mer, för mig, angelägna samtal med svaren: ”Det går över … oroa dig inte … det är nog säkert inte så farligt, det ordnar sig ska du se”. Mamma försökte att gottgöra sina tillkorta-kommanden med att köpa saker åt mig, vilket jag förstod var ett sätt att freda sitt dåliga samvete.
    Jag kände ofta vrede och stundtals även hat över min mammas alkoholdrickande. All den sorg, rädsla, ensamhet och övergivenhet jag kände gick då ut över henne. Jag var inte ”snäll” vid sådana konfrontationer och hon tog tyst och stoiskt emot all min uppdämda vrede.

Jag var präglad av de värderingar som fanns i hemmet och för mig blev dessa värderingar ”normen”. Det paradoxala blev att jag kände en tillhörighet med livet i hemmet … det var som det skulle vara inklusive alla de känslor av sorg, rädsla, ensamhet och övergivenhet jag kände. 
    Min skolgång var en katastrof under mina åtta år i folkskolan. Att jag blev uppflyttad till nästa klass, år efter år, berodde inte på mina kunskaper utan mer på lärarnas slapphet. Jag skolkade och under vissa år var jag mer fysiskt frånvarande än närvarande under lektionstid. Mentalt sett var jag alltid frånvarande även under lektionstid.
    Utåt sett försökte jag att hålla uppe ett sken av att allt var precis som det skulle vara. För mina kamrater fantiserade jag ihop historier om hur fantastiskt min familj var. Jag hittade hejdlöst på historier om mitt äventyrliga leverne … allt i ett försök att imponera … vilket hjälpte för stunden, men genomskådades så småningom, med påföljden att mina skamkänslor ökade. 
 

Vad som fortsättningsvis händer med Johan 

Boken ”Kvinnan på stigen” är en efterföljare till debutboken ”Pojken i bäcken”. Den tar läsaren vidare in i Johans vuxenliv. Hur han med det bagage han bär på från sin uppväxt försöker hantera sin tillvaro i fritid, studier, arbete och familjeliv och vi får följa … glädjas och kanske förskräckas över hur väl han lyckas efterleva det.

Med den bakgrund Johan har så blir hans värderingar av sin situation och omgivning inte alltid logiska eller realistiska. Han är präglad av en verklighetsuppfattning under sin bardom som många gånger leder honom fel i vuxen livet. Hans behov av uppskattning och kärlek för honom in i besvärliga situationer och får honom även att fatta irrationella beslut.

Jag har fört in en kvinna i berättelsen (därav boktiteln) som dyker upp vid olika tillfällen och blir för Johan ett omen på gott och ont. Han försöker värja sig mot dessa upplevelser och vet inte riktigt om kvinnan enbart existerar i hans fantasi … eller om hon är verklig.

Precis som mina upplevelser, mina känslor och mitt sätt att hantera tillvaro finns med i ”Pojken i bäcken” så finns de även med i ”Kvinnan på stigen”. Johans dilemma med motstridiga känslor, hans oro och hans rädslor leder honom in på en väg där alkohol blir hans sätt att tysta de demoner som som ständigt dyker upp för hans inre. Han flyr in i ett verklighetsfrånvänt tillstånd vilket blir en lindring för stunden, men med en bitter eftersmak.
    Johan bygger en skyddsmur om sig som ingen ska kunna sticka hål på, Han lever i förnekelse. Han vill inte se sina problem trots alla de konsekvenser det får. Han genomlever många år av sitt liv som en ”Dr Jekyll och Mr. Hyde”.

Men, till sist står han vid en vändpunkt och efter en prövande natt böjer han sig i ödmjukhet inför det faktum att han behöver hjälp.

Båda böckerna belyser de problemen som Johan får utstå i sin barndom och vidare i sin väg in i vuxenlivet, och  även hur det påverkar de människor som finns i hans omgivning. Inte minst hans närmaste.

Jag framför i romanerna inga synpunkter på varför det blir som det blir. Det överlåter jag till den tänkande läsaren att själv fundera över.
Jag har skrivit böckerna med avsikt att de ska beröra på många olika plan.

Lars Alm