Ebes förlag bloggar om böcker

Gatlyktornas ljus blandas med dimman som ligger tät runt omkring mig. Jag kan riktigt känna hur den fysiskt omsluter min kropp. Klockan är några minuter i fem och det är fortfarande mörkt ute. Jag står där på landsvägen och funderar på åt vilket håll jag ska gå. Bestämmer mig för att gå tvärs över gatan, bort mot den gamla kyrkan som förvandlats till ett muséum sedan några år tillbaka. Även om Guds hus tagits ur bruk är platsen mer än bara vanlig. Det här är Tycho Brahes gamla tillhåll och ett stenkast bort ligger Stjerneborg, hans underjordiska observatorium. Tanken på att jag står på samma plats som han stod på för fyrahundrafemtio år sedan, är kittlande.
 
Fåtalet människor finns på den här platsen nu när det inte längre är säsong. Tystnaden, dimman, de övergivna höstlöven, mina egna andetag … Allt det får mig att känna mig helt ensam på den lilla ön, ensam på ett befriande sätt.
   Dagen innan mötte jag upp några andra kvinnor i hamnen i Landskrona och tillsammans tog vi båten över hit, till Hven. Det är en av mina favoritplatser. Jag har aldrig tidigare varit här under hösten så det är med nya ögon jag ser på landskapet omkring mig.
   Ett varv runt kyrkan med gruset knastrande under skorna innan jag kommer ut på landsvägen igen. Jag börjar gå mot den andra, och egentligen enda, kyrkan på ön, S:t Ibbs kyrka. Liten och gullig, placerad på en höjd, lyckas den på ett majestätiskt sätt sträcka sig mot himlen. Nedanför breder Öresund ut sig.  
   Jag ser inte långt framför mig på grund av dimman, tack och lov för gatlyktorna. De kastar sitt mystiska ljus längsmed vägen och bidrar till en lite kuslig stämning.
   Fälten på båda sidor om mig är nyskördade och jag passerar en stor lastvagn i trä som är fylld med sockerbetor. Det doftar starkt av dem och jag kan inte bestämma mig för om jag tycker om doften eller inte.    
   Jordigt och fränt på samma gång. Lantligt. Förvisso kan det sistnämnda ha att göra med det som utspelar sig framför mina ögon, ett landskap och ett jordbruk som måste sett likadant ut i flera hundra år. Jag ser ju trots allt bara fält och sockerbetor. Jag låtsas att det är en grusväg som mina fötter vidrör istället för asfalt … Jo, jag gillar det. Doften klär helt klart miljön och mitt höstlika sinne.
 
Det är skönt att bara vara ensam med mina tankar. Senaste tiden har jag haft ett enormt behov av att inte vara ensam, har velat ha någon omkring mig hela tiden så länge det varit familj eller nära vänner. Det är som om en stor portion ångest runnit av mig, som om jag lämnade det kvar på båten ut hit. Här känner jag ingen och jag kan slappna av utan att oroa mig för att springa på någon. Någon som letar efter en bebis i en vagn bredvid mig, en vagn och en bebis som bara existerar i andras förväntningar. Jag behöver inte förklara något för någon, inte heller trösta när jag behöver tröstas. Här har jag det bra.
 
I går när skrivarkursen drog igång tog det mig ungefär en sekund att inse att det inte fanns några förväntningar, varken från mig eller någon annan. Ett gäng härliga kvinnor, med olika erfarenheter inom skrivande, som tyckte om att skriva. Precis så enkelt som det låter. Prestationsångesten var överflödig. Egentligen lockade platsen mig mer än själva kursen, om jag ska vara ärlig. Hade det varit någon annanstans, på en mer vanlig plats, hade jag nog inte anmält mig.
 
Jag stannar upp, bara måste njuta av naturens stillhet. Att det är så vindstilla som i dag är ovanligt här. Egentligen är det ett perfekt tillfälle att gråta, släppa ut lite av det där tunga som tycks ha flyttat in permanent i bröstet på mig. Jag snyftar till, tar i lite men till min förvåning går det faktiskt inte. Och jag som trott att tårarna omöjligt kunde sina… Men att gråta på beställning är tydligen inte min grej. Däremot, att bryta ihop i kön inne i mataffären eller när jag kör bil och måste se vägen genom alla tårar … eller när någon säger eller gör något fullkomligt normalt men som helt golvar mig för att det på något sätt påminner mig om att jag aldrig mer kommer att få se min son – Det är jag däremot expert på.
   Att gråta i de mest konstiga situationer har blivit lite av min grej. Så det är skönt att promenera här, i en höst som jag älskar, själv med mina tankar och känslor och med alla möjligheter att gråta, utan att det går. 1-0 till mig, typ.
   Det är här och nu jag kommer till insikt om att jag nått ett vägskäl i mitt liv. Antingen åker jag härifrån om några dagar och återgår till det normala. Jag plockar upp personen som jag blivit till den senaste tiden, fortsätter den vägen där hon inte sätter upp mål utan bara överlever, väntar på att det onda ska gå över så hon kan fortsätta med sitt gamla liv. Eller så väljer jag den andra stigen, den som inte är fullt lika upplyst. Även om den gamla trygga vägen är deppig, nedstämd och allt annat än hur jag egentligen vill att den ska vara, så är den ändock upplyst. Jag vet vart jag ska.
   Den nya stigen kommer att vara krokig och ojämn med hög snubbelrisk, men den är ändå självklar nu när jag har alternativet framför mig. Det kommer att kännas så bra när jag kommit hela vägen, eller åtminstone går där utan att stanna eller, Gud förbjude, vänder om.
Jag må känna mig euforisk för att den här kursen har börjat så bra som den har och de är så trygga och gulliga, de andra deltagarna, men faktum är att jag för första gången på länge kan andas ordentligt. Och jag behöver inte gråta i tid och otid, bortsett från vid lunchen dagen innan, när jag skulle berätta lite om mig själv. Jag hann till ”jag” (nämnde ju mitt expertisområde tidigare) … Det här skulle funka. Och jag skulle skriva färdigt min roman, som än så länge bara halvhjärtat fått uppta en liten plats i mitt huvud!
 
Mina fotsteg blev nästan studsiga resten av vägen till kyrkan och hem igen. Jag ville springa genom korridoren, banka på de andras dörrar och basunera ut vad jag bestämt mig för. På så sätt skulle jag inte kunna fega ur, som ett vattentätt avtal mellan mig och mitt manus. Tack och lov lät jag bli, de andra skulle inte kunnat ta mig på allvar de sista dagarna.
Jag smög tyst in i mitt rum och kröp ner i sängen igen. Ett par timmar kvar till frukost och jag ploppade in hörlurarna med musik eftersom jag visste att jag inte skulle kunna somna om. Kan till och med ha haft ett leende på läpparna medan jag låg där och väntade på att  dagen skulle börja.
 
Skrivarkursen var så småningom genomförd och jag tog med mig massa bra saker hem, för mig små skatter som jag vägrade att lämna kvar på den lilla paradisön. Jag hade verktyg för hur jag skulle lägga upp mitt skrivande och hur jag skulle komma vidare med min roman, och inte minst hur jag skulle få in skrivartid i vardagen på ett realistiskt sätt. Det viktigaste av allt var ändå det nyvunna, eller tillbakavunna kanske man skulle kunna säga, självförtroendet. Jag hade en övertygelse om att – nu gör jag det här!
    Jag skulle inte bara skriva och överleva, utan skriva och leva.
Även om jag kom hem starkare än när jag åkte så var tillvaron inte vad jag väntat mig. Så här i efterhand tror jag på riktigt att jag trodde att smärtan skulle gå över eller åtminstone dämpas rejält. Jag hade ju bestämt mig, valt den nya vägen. Det funkar inte riktigt så, det vet jag nu.
    Saknaden gör fortfarande lika ont. Och sorgen gör att jag fortfarande kan känna mig helt tom inombords. Ihålig. Att vi inte fick behålla vår son gör obeskrivligt ont. Han dog verkligen. Det är fortfarande svårt att säga orden, de låter så osannolika. Men i dag klarar jag av det. Jag har hittat ett sätt att bära det med mig utan att befinna mig i ett konstant upplösningstillstånd. Känslorna kröp så småningom in under skinnet igen. Men det krävdes hårt arbete, så hårt arbete. Många terapitimmar ligger bakom resultatet och min familj är grundpelaren i allt.
 
Även om jag alltid har tyckt om att skriva, om så bara dagböcker, noveller eller brev till brevvänner, så förstod jag inte exakt hur dedikerad jag var förrän jag hade varit på Hven. Jag ville skriva. Jämt. Det är en av alla fantastiska insikter min änglason fört till mig. Han är min ledstjärna.
    Så när jag kom hem från skrivarkursen hade jag knappt annat än min berättelse i huvudet, min blivande roman. Flykt eller ej, det hjälpte mig på alla sätt och vis. Jag förundrades över hur alla mina karaktärer presenterade sig för mig. För ja, det var precis så det gick till. Rätt vad det var så bara fanns de där. Ogenerade och självsäkra krävde de sin plats. De levde inom mig dag som natt och jag kunde komma på mig själv med att undra vad en specifik karaktär gjorde eller befann sig i detta nu. Jag var vansinnigt nyfiken på vilken roll de alla skulle spela i berättelsen. Och vilka relationer de byggde sen! Vissa obegripliga.
 
Jag har jobbat efter en synopsis, i alla falla som någon slags grundplan som det skett utsvävningar ifrån. Ibland har jag målat in oss i ett hörn men som på begäran har alltid någon av mina karaktärer klivit fram och rett ut situationen, helt enkelt tagit kontroll. Det är de som har gjort jobbet, inte jag. Åtminstone är det så jag upplevt det. De bara fanns där, fattade sina egna beslut och levde sina egna liv. Många gånger har de gjort mig både ledsen, arg och frustrerad! Och det är det som blir så rörigt ibland … Det är inte legitimt att vara upprörd, och eventuellt låta det gå ut över de i ens närhet, över något som en fiktiv figur gjort eller sagt. Om jag inte var lite knäpp innan så blev jag nog stundtals det under skrivandets gång.
 
Det som hela romanen, Kärlek tjockare än blod, bygger på är tveklöst relationer. Berättelsen sträcker sig över flera generationer och det kan ibland vara det som ligger bakom vissa karaktärers handlingar, speciellt när de känns obegripliga. Det har varit svårt att inte komma med en förklaring eller ”ursäkt” för varje dåligt beteende. Ibland behövde jag bara inse att personer, i synnerhet mina karaktärer, beter sig illa. Att det inte finns något att skylla på. De har ju presenterat sig för mig som de gjort, valt att inte hymla med vilka de är. Åtminstone i de allra flesta fall, om det nu inte är så att de skrivit upp mig på läktaren …
 
Jag ser så mycket fram emot när boken går till tryck och får liv på riktigt! Fram till dess övar jag på något som jag inte är så bra på, väntar tålmodigt.