Ebes förlag är ett litet och relativt nystartat förlag. Vi är måna om våra författare och vill hålla förlaget i liten skala så att vi kan fortsätta att ha en personlig relation till de författare vi ger ut genom vårt förlag.
På denna blogg kommer vi att blogga om de böcker vi ger ut på förlaget. Du får gärna kommentera och skicka omdömen, recensioner med mera, via formuläret nedan.
Bokrecension
Kvinnan på stigen av Lars Alm 1 Maj 2017
Kryddig kompott
Kvinnan på stigen av Lars Alm är hans andra roman, en fortsättning av berättelsen om Johan Hanssons liv från tonåren till vuxendomen. Vi fick bekanta oss med Johans barndom i den gruvarbetarfamilj vars liv skuggas av alkoholmissbruk och ett våldsamt leverne i Alms debutroman Pojken vid bäcken.
Huvudfiguren i bägge romanerna kämpar med att slita sig loss från barndomens traumatiska upplevelser, alkoholmissbrukande föräldrar, komplicerade syskonrelationer kantade av spritmissbruk, våld och ett liv präglat av ansvarslöshet, avund, skam och kärlekslöshet.
Kvinnan på stigen är en kryddig kompott på flera nivåer.
Kärnfamiljen har splittrats. Kommunikationen familjemedlemmar emellan präglas av oförmåga att tala om känslor, tonsätta dem med ord. Kommunikationskulturen består mestadeles av skrik och hot, oförmåga att kontrollera känslor. På finska skulle man kunna beskriva kommunikationskulturen med ordet vittuilukulttuuri, där avsikten med konversationen är att såra den andra med ordets svärd. De elaka orden är samtidigt ett tecken på djup avund och saknad av respekt.
Familjekulturen kännetecknas av individualism, rädsla för att bry sig och visa kärlek gentemot varandra. Var och en får reda sig själv. Uppmuntran och stöd lyser med sin frånvaro, vilket syns kanske bäst syskonen emellan, speciellt i Sivs och Rogers liv.
Ett annat bärande tema är den grova manskulturen, macholivet, där mannen ska styra, härska och underkasta såväl kvinnan som barnet. Besvikelserna och svårigheterna dränks i sprit, vilket gör att alla gränser till ett civilicerat beteende överskrids och kontrollen av känslor försvinner. De goda stundera i livet är få, men de finns där t ex för Johan i hans studier och musik.
Lars Alm skildrar på ett kryddigt sätt vad som händer när alkoholen tar makten i en människas liv. Han skriver färgstarkt om ständigt brutna löften, ständiga lögner för sig själva och för andra, ansvarslösheten, våldet och det mista förstroendet för varann inom familjen och bland de nära. Att växa upp i sådana kaotiska förhållanden sätter sina spår för hela livet. Det får också Johan erfara. Hans liv består av paradoxer. Å ena sidan representerar han förnuftet i familjen, men får inget gehör. Å andra sidan faller han själv under alkoholens makt, något som han hela livet försökt undvika. Människan är svag, när hen saknar medel att hantera det kaotiska känslolivet och när hen inte fått rätta verktygen under barndomen. Självbeskyllningarna över barndomsvännens död gäckar i årtionden tills han får “syndernas förlåtelse” av den avlidne pojkens mamma som mist sin sinnesfrid pga olyckan.
Kvinnorna spelar en viktig biroll i boken. Johans mamma försöker stötta sonen så gott hon kan, men förmår sig inte att dra sig loss ur den våldsamma relationen med Arne. Stackars Siv, systern till Johan, hamnar i en ännu värre situation med sin narcissistiske man som undertrycker och misshandlar såväl verbalt som fysiskt. Spiralen är färdig. Samma beteendemönster upprepas i nästa generation. Broder Rogers fru tar ut skillsmässa till slut, vilket ter sig som den enda förnuftiga lösningen. Johans fru Eva representerar en mera modern kvinna med sunt förnuft och låter sig inte underkastas av våldet. Hon kommer å andra sidan från en annorlunda familjekultur och har därför ett gott självförtroende till skillnad från Johans mamma och systern Siv.
Kärleken övervinner allt, sägs det. Det är Evas och Johans kärlek till varandra som till slut uthärdar svårigheterna. Eva tillsammans med Johans nya arbetsgivare och behandlingshemmets personal tror på ett tillfrisknande från sjukdomen med namnet alkoholism. Dock inte förrän Johan själv har medgivit problemet och sjunkit så djupt ner att det bara finns två alternativ; antigen dö eller bli frisk.
Trots den svåra och kaotiska barndomen, representerar Johan hoppet för en bättre framtid. Trots alla svårigheter, förmår han sig att ta högskoleexamen för att gå vidare i livet. Han finner motivation i de lyckade studierna och har fokus på att avsluta dem, fumlandet och supandet till trots. Johan är ett bevis på att man kan komma långt i livet oavsett ens sociala bakgrund. Hans berättelse understryker det faktum att jämlika utbildningsmöjligheter banar vägen för ungdomar från arbetarklassen att gå vidare, att inte bli fångar av sin sociala ställning.
Att växa upp och bli vuxen är en mödosam färd för en del människor. Johan utgör ett exempel på att vägen till en ansvarsfull vuxen person ibland är kantad med nästan oöverskridliga hinder som är satta av familjeförhållanden men också av honom själv. Den stunden då han inser sig behöva hjälp, är stunden då hans tillfrisknande kan börja. Det är hoppingivande för alla som kämpar med olika typer av beroenden.
Irma Kuukasjärvi
Kommunikationschef, ekonom
"Den är helt suverän!
Den är stark och äkta, rakt på, rakt in. En bok som behövdes!
Emma Berglund
Kurator Ungdomsmottagningen
Det skrivs och pratas ofta i dag om arga unga män i förorten - men var är de unga kvinnorna? Hur går det för dem?
Maria Stark har skrivit en stark debut om de unga, arga, våldsamma, kriminella och utsatta tjejerna som gjorde sitt bästa för att överleva i en grym värld.
Girlhood - Har himlen en förort? är en historia som mycket fritt bygger på några verkliga händelser från Stockholm och Göteborgsområdet i slutet av 90-talet, men den är ingen beskrivning av någon enskild persons livsöde. Den utger sig heller inte för att återge en sann eller fullständig bild av begångna och utredda/nedlagda brott, händelser, handlingar etc. Det är en historia om tonårstjejer som fanns för länge sen, och som finns än idag på vissa platser i Sverige. Det är en berättelse som låter tjejerna från förorten ta all plats.
BTJ skrev en fin recension och nedan ett utdrag:
Publiceras i BTJ-häftet nr 7, 2017.
Lektör Anna Wilner
Bakom deras destruktiva leverne döljer sig tragiska uppväxter och deras vänskap prövas starkt av förortslivet. Samtidigt är vänskapen ibland deras enda livlina. //En del kapitel är också helt skrivna på förortssvenska. Språket flyter lätt, men backar inte för att skildra den osminkade verkligheten. Stark lyckas med starka personskildringar//
Boken lyfter fram en grupp, förortstjejerna, som tidigare inte synts så mycket i ungdomslitteraturen och visar på deras styrka trots extremt tuffa omständigheter. Den funkar utmärkt för gruppdiskussioner om att utvecklas och finna styrka i varandra när samhället sviker.
Girlhood - Har himlen en förort är en berättelse om förorten i går och i dag men förhoppningsvis inte i morgon!
Boken finns som inbunden, pocket och som e-bok.
2017/01/23
Publiceras i BTJ-häftet nr 7, 2017.
Lektör Anna Wilner
Recension
Girlhood - har himlen en förort? är en stark debut som lyfter fram tjejerna i förorten.
Huvudpersonerna är fyra tonårstjejer, vars liv kantas av droger, våld, sexuella övergrepp och kriminalitet i slutet av 1990-talet. Bakom deras destruktiva leverne döljer sig tragiska uppväxter och deras vänskap prövas starkt av förortslivet. Samtidigt är vänskapen ibland deras enda livlina. //En del kapitel är också helt skrivna på förortssvenska. Språket flyter lätt, men backar inte för att skildra den osminkade verkligheten. Stark lyckas med starka personskildringar//
Boken lyfter fram en grupp, förortstjejerna, som tidigare inte synts så mycket i ungdomslitteraturen och visar på deras styrka trots extremt tuffa omständigheter. Den funkar utmärkt för gruppdiskussioner om att utvecklas och finna styrka i varandra när samhället sviker.
Maria Stark är 38 år och bor på Värmdö i Stockholm.Hon är uppväxt i Brandbergen och Södertälje/Nykvarn och har en lång bakgrund som arbetsledare och löneadministratör inom städbranschen, och har nu avslutat fyra års studier till Beteendevetare, Integrationspedagog och Coach på ACC-nivå.
"Jag brinner för flyktingfrågor och utsatta barn/ungdomars väg till ett liv lika bra som alla andras. Jag vill hjälpa människor i utsatta livssituationer att hjälpa sig själva, vilket jag starkt tror ger en stadigare grund att stå på än om man enbart ”får hjälp”.
Jag är en typisk vattuman och har alltid omgett mig med människor från skilda sociala bakgrunder och kulturer. Jag tror att det är det som kan göra världen lite bättre, att vi ser våra likheter istället för våra olikheter. Förorten och förortsliknade platser har alltid varit närvarande under hela mitt liv, och jag tror starkt på dessa platsers kapacitet att växa och utvecklas. Då storstädernas förorter diskuteras i media, i vardagsmun osv tas främst arga, unga män som kastar sten på polisen, upp. Men förorten är så mycket mer, och där finns så många olika människor som sällan får utrymme. Unga tjejer är en sådan grupp, vilket inspirerade mig till att skriva Girlhood – Har himlen en förort?
Språkbruket i förorterna är idag också en viktig del av det svenska språket, enligt min åsikt, och talas av människor långt utanför förorterna, vilket säger mycket om språket som kraftkälla och berättare. Därför har jag valt att till viss del ha med denna förortssvenska som ett element i min roman. Skrivandet har alltid funnits med mig på olika sätt, och kommer fortsätta göra det även i framtiden."
Maria Stark
Första upplagan av Girlhood - Har himlen en förort? är tillfälligt slut men nya böcker är på väg och det går bra att förbeställa, vi levererar så fort böckerna åter finns i lager om cirka två veckor.

Gatlyktornas ljus blandas med dimman som ligger tät runt omkring mig. Jag kan riktigt känna hur den fysiskt omsluter min kropp. Klockan är några minuter i fem och det är fortfarande mörkt ute. Jag står där på landsvägen och funderar på åt vilket håll jag ska gå. Bestämmer mig för att gå tvärs över gatan, bort mot den gamla kyrkan som förvandlats till ett muséum sedan några år tillbaka. Även om Guds hus tagits ur bruk är platsen mer än bara vanlig. Det här är Tycho Brahes gamla tillhåll och ett stenkast bort ligger Stjerneborg, hans underjordiska observatorium. Tanken på att jag står på samma plats som han stod på för fyrahundrafemtio år sedan, är kittlande.
Fåtalet människor finns på den här platsen nu när det inte längre är säsong. Tystnaden, dimman, de övergivna höstlöven, mina egna andetag … Allt det får mig att känna mig helt ensam på den lilla ön, ensam på ett befriande sätt.
Dagen innan mötte jag upp några andra kvinnor i hamnen i Landskrona och tillsammans tog vi båten över hit, till Hven. Det är en av mina favoritplatser. Jag har aldrig tidigare varit här under hösten så det är med nya ögon jag ser på landskapet omkring mig.
Ett varv runt kyrkan med gruset knastrande under skorna innan jag kommer ut på landsvägen igen. Jag börjar gå mot den andra, och egentligen enda, kyrkan på ön, S:t Ibbs kyrka. Liten och gullig, placerad på en höjd, lyckas den på ett majestätiskt sätt sträcka sig mot himlen. Nedanför breder Öresund ut sig.
Jag ser inte långt framför mig på grund av dimman, tack och lov för gatlyktorna. De kastar sitt mystiska ljus längsmed vägen och bidrar till en lite kuslig stämning.
Fälten på båda sidor om mig är nyskördade och jag passerar en stor lastvagn i trä som är fylld med sockerbetor. Det doftar starkt av dem och jag kan inte bestämma mig för om jag tycker om doften eller inte.
Jordigt och fränt på samma gång. Lantligt. Förvisso kan det sistnämnda ha att göra med det som utspelar sig framför mina ögon, ett landskap och ett jordbruk som måste sett likadant ut i flera hundra år. Jag ser ju trots allt bara fält och sockerbetor. Jag låtsas att det är en grusväg som mina fötter vidrör istället för asfalt … Jo, jag gillar det. Doften klär helt klart miljön och mitt höstlika sinne.
Det är skönt att bara vara ensam med mina tankar. Senaste tiden har jag haft ett enormt behov av att inte vara ensam, har velat ha någon omkring mig hela tiden så länge det varit familj eller nära vänner. Det är som om en stor portion ångest runnit av mig, som om jag lämnade det kvar på båten ut hit. Här känner jag ingen och jag kan slappna av utan att oroa mig för att springa på någon. Någon som letar efter en bebis i en vagn bredvid mig, en vagn och en bebis som bara existerar i andras förväntningar. Jag behöver inte förklara något för någon, inte heller trösta när jag behöver tröstas. Här har jag det bra.
I går när skrivarkursen drog igång tog det mig ungefär en sekund att inse att det inte fanns några förväntningar, varken från mig eller någon annan. Ett gäng härliga kvinnor, med olika erfarenheter inom skrivande, som tyckte om att skriva. Precis så enkelt som det låter. Prestationsångesten var överflödig. Egentligen lockade platsen mig mer än själva kursen, om jag ska vara ärlig. Hade det varit någon annanstans, på en mer vanlig plats, hade jag nog inte anmält mig.
Jag stannar upp, bara måste njuta av naturens stillhet. Att det är så vindstilla som i dag är ovanligt här. Egentligen är det ett perfekt tillfälle att gråta, släppa ut lite av det där tunga som tycks ha flyttat in permanent i bröstet på mig. Jag snyftar till, tar i lite men till min förvåning går det faktiskt inte. Och jag som trott att tårarna omöjligt kunde sina… Men att gråta på beställning är tydligen inte min grej. Däremot, att bryta ihop i kön inne i mataffären eller när jag kör bil och måste se vägen genom alla tårar … eller när någon säger eller gör något fullkomligt normalt men som helt golvar mig för att det på något sätt påminner mig om att jag aldrig mer kommer att få se min son – Det är jag däremot expert på.
Att gråta i de mest konstiga situationer har blivit lite av min grej. Så det är skönt att promenera här, i en höst som jag älskar, själv med mina tankar och känslor och med alla möjligheter att gråta, utan att det går. 1-0 till mig, typ.
Det är här och nu jag kommer till insikt om att jag nått ett vägskäl i mitt liv. Antingen åker jag härifrån om några dagar och återgår till det normala. Jag plockar upp personen som jag blivit till den senaste tiden, fortsätter den vägen där hon inte sätter upp mål utan bara överlever, väntar på att det onda ska gå över så hon kan fortsätta med sitt gamla liv. Eller så väljer jag den andra stigen, den som inte är fullt lika upplyst. Även om den gamla trygga vägen är deppig, nedstämd och allt annat än hur jag egentligen vill att den ska vara, så är den ändock upplyst. Jag vet vart jag ska.
Den nya stigen kommer att vara krokig och ojämn med hög snubbelrisk, men den är ändå självklar nu när jag har alternativet framför mig. Det kommer att kännas så bra när jag kommit hela vägen, eller åtminstone går där utan att stanna eller, Gud förbjude, vänder om.
Jag må känna mig euforisk för att den här kursen har börjat så bra som den har och de är så trygga och gulliga, de andra deltagarna, men faktum är att jag för första gången på länge kan andas ordentligt. Och jag behöver inte gråta i tid och otid, bortsett från vid lunchen dagen innan, när jag skulle berätta lite om mig själv. Jag hann till ”jag” (nämnde ju mitt expertisområde tidigare) … Det här skulle funka. Och jag skulle skriva färdigt min roman, som än så länge bara halvhjärtat fått uppta en liten plats i mitt huvud!
Mina fotsteg blev nästan studsiga resten av vägen till kyrkan och hem igen. Jag ville springa genom korridoren, banka på de andras dörrar och basunera ut vad jag bestämt mig för. På så sätt skulle jag inte kunna fega ur, som ett vattentätt avtal mellan mig och mitt manus. Tack och lov lät jag bli, de andra skulle inte kunnat ta mig på allvar de sista dagarna.
Jag smög tyst in i mitt rum och kröp ner i sängen igen. Ett par timmar kvar till frukost och jag ploppade in hörlurarna med musik eftersom jag visste att jag inte skulle kunna somna om. Kan till och med ha haft ett leende på läpparna medan jag låg där och väntade på att dagen skulle börja.
Skrivarkursen var så småningom genomförd och jag tog med mig massa bra saker hem, för mig små skatter som jag vägrade att lämna kvar på den lilla paradisön. Jag hade verktyg för hur jag skulle lägga upp mitt skrivande och hur jag skulle komma vidare med min roman, och inte minst hur jag skulle få in skrivartid i vardagen på ett realistiskt sätt. Det viktigaste av allt var ändå det nyvunna, eller tillbakavunna kanske man skulle kunna säga, självförtroendet. Jag hade en övertygelse om att – nu gör jag det här!
Jag skulle inte bara skriva och överleva, utan skriva och leva.
Även om jag kom hem starkare än när jag åkte så var tillvaron inte vad jag väntat mig. Så här i efterhand tror jag på riktigt att jag trodde att smärtan skulle gå över eller åtminstone dämpas rejält. Jag hade ju bestämt mig, valt den nya vägen. Det funkar inte riktigt så, det vet jag nu.
Saknaden gör fortfarande lika ont. Och sorgen gör att jag fortfarande kan känna mig helt tom inombords. Ihålig. Att vi inte fick behålla vår son gör obeskrivligt ont. Han dog verkligen. Det är fortfarande svårt att säga orden, de låter så osannolika. Men i dag klarar jag av det. Jag har hittat ett sätt att bära det med mig utan att befinna mig i ett konstant upplösningstillstånd. Känslorna kröp så småningom in under skinnet igen. Men det krävdes hårt arbete, så hårt arbete. Många terapitimmar ligger bakom resultatet och min familj är grundpelaren i allt.
Även om jag alltid har tyckt om att skriva, om så bara dagböcker, noveller eller brev till brevvänner, så förstod jag inte exakt hur dedikerad jag var förrän jag hade varit på Hven. Jag ville skriva. Jämt. Det är en av alla fantastiska insikter min änglason fört till mig. Han är min ledstjärna.
Så när jag kom hem från skrivarkursen hade jag knappt annat än min berättelse i huvudet, min blivande roman. Flykt eller ej, det hjälpte mig på alla sätt och vis. Jag förundrades över hur alla mina karaktärer presenterade sig för mig. För ja, det var precis så det gick till. Rätt vad det var så bara fanns de där. Ogenerade och självsäkra krävde de sin plats. De levde inom mig dag som natt och jag kunde komma på mig själv med att undra vad en specifik karaktär gjorde eller befann sig i detta nu. Jag var vansinnigt nyfiken på vilken roll de alla skulle spela i berättelsen. Och vilka relationer de byggde sen! Vissa obegripliga.
Jag har jobbat efter en synopsis, i alla falla som någon slags grundplan som det skett utsvävningar ifrån. Ibland har jag målat in oss i ett hörn men som på begäran har alltid någon av mina karaktärer klivit fram och rett ut situationen, helt enkelt tagit kontroll. Det är de som har gjort jobbet, inte jag. Åtminstone är det så jag upplevt det. De bara fanns där, fattade sina egna beslut och levde sina egna liv. Många gånger har de gjort mig både ledsen, arg och frustrerad! Och det är det som blir så rörigt ibland … Det är inte legitimt att vara upprörd, och eventuellt låta det gå ut över de i ens närhet, över något som en fiktiv figur gjort eller sagt. Om jag inte var lite knäpp innan så blev jag nog stundtals det under skrivandets gång.
Det som hela romanen, Kärlek tjockare än blod, bygger på är tveklöst relationer. Berättelsen sträcker sig över flera generationer och det kan ibland vara det som ligger bakom vissa karaktärers handlingar, speciellt när de känns obegripliga. Det har varit svårt att inte komma med en förklaring eller ”ursäkt” för varje dåligt beteende. Ibland behövde jag bara inse att personer, i synnerhet mina karaktärer, beter sig illa. Att det inte finns något att skylla på. De har ju presenterat sig för mig som de gjort, valt att inte hymla med vilka de är. Åtminstone i de allra flesta fall, om det nu inte är så att de skrivit upp mig på läktaren …
Jag ser så mycket fram emot när boken går till tryck och får liv på riktigt! Fram till dess övar jag på något som jag inte är så bra på, väntar tålmodigt.
Ett starkt minne
Det är sen kväll i mitten av augusti. Jag är omkring tio år, ligger och läser en veckotidning i mormors sommarstuga. Där finns ingen el, stearinljusets låga bildar en gloria i det mörknande rummet. Några kvinnor i en avlägsen by i Frankrike tror sig vara häxor. En av dem har tvingat de andra till obehagliga riter och grips av polisen. Hon är fotad i svart-vitt, blicken är frånvarande. Det finns ett porträtt i färg också där hon verkar öppen och glad. Medan ljuslågan darrar och verkar frysa i vinddraget från otäta fönster försöker jag förstå.
Fortfarande idag skräms jag av detta minne, men inser att kvinnorna ingick i en sekt och var psykiskt förvirrade. Jag vet också att stark tro på en idé eller föreställning kan göra vår verklighetsuppfattning skev. Det finns många exempel även på samhällelig nivå.
Författandet
Jag har alltid skrivit men mest för egen del, aldrig tänkt mig själv som författare. Som vuxen gick jag en skrivarlinje och mina texter blev väldigt väl mottagna. Det öppnades ett flöde. Efter ett antal noveller ville jag skriva en roman. Jag skulle skriva skönlitterärt om fiktiva karaktärer och placera dem i en kontext av häxförföljelserna på 1600-talet. När jag läste in mig på fakta om dåtidens regelverk och trosföreställningar skulle jag också undersöka det kristna patriarkatets religiösa strukturer och underordningen av kvinnan. En fråga som engagerar mig djupt.
Att släppa karaktärerna inpå sig
Efter research tog berättelsen fart och jag förflyttades till en annan tid. Mina karaktärer är skildrade utan pekpinnar och dömande, läsaren får göra sin egen tolkning. För mig är det ofta i mellanrummen det händer saker i en text, snarare än där författaren skriver ut vad läsaren skall dra för slutsatser. Magin bildar också en röd tråd i min berättelse och den går inte att förklara med ord.
Ju mer under skinnet på mig karaktärerna kom desto svårare hade jag att lämna dem då jag inte skrev. Efter en tid var de med mig hela tiden. Anade delar av mig själv i dem, ingen behaglig känsla, men så är det väl att författa och det är bara att acceptera. Jag känner mig själv drabbad av deras öden och att jag själv bidragit till dessa kan jag, hur befängt det än låter, ibland känna dåligt samvete för.
Karaktärerna
Först kom en oansenlig flicka, Gudrun. Synsk, av trollen sägs det, hon har oväntade krafter. Därefter dök Elof upp, uppfostrad med stryk. Han blir en fanatisk fundamentalist, övertygad om att han som präst måste utrota ondskan. Han tror sig känna igen Satan i människorna och agerar utifrån sin övertygelse. Att konfrontera Elof med Gudrun blev en verklig utmaning.
Elofs vän Niels, juristen, hävdar att dömandet av trolldom kräver konkreta bevis. Då fanns en diskussion om detta och jag ville skildra den. Vad är tro och vad är sanning? Vad är illusion och vad är realia? Det är frågor som min text helt tiden brottas med.
Gudruns äldre systrar kom med olika karaktärsdrag. Anna äldst, med synlig styrka, oregerlig, tvingas axla ansvaret för familjen. Hon är barndomskamrat med Elof. När de återses blir mötet en kraftmätning i flera bemärkelser. Hon är då en vuxen kvinna med etablerade sexuella behov. Han är fortfarande en oerfaren pojke med rigida uppfattningar om sig själv, sin omgivning och sin Gud. Kerstin, mellansystern, intelligent och regelstyrd får avgörande inverkan på händelseutvecklingen. De tre systrarna kämpar med rivalitet och osämja som växer fram mellan dem i en svår tid. Inför prästen Elofs agenda ställs deras konflikter på sin spets.
Många kopplingar till nutid
Under min research blev det uppenbart för mig hur den statsbärande, patriarkala kyrkan iscensatt sina regelverk; kvinnans underordning och att det endast får finnas en gud. Kvinnor blev värst förföljda och jag kunde lätt se varför. De strukturer som tidigt grundlades lever till vissa delar kvar. Den verkligt djupa insikten om hur dessa påverkar oss idag drabbade mig med kraft trots att jag innan anat att det var så. De uppenbara kopplingar jag gjort till våra moderna samhällen gör mig både arg och ledsen.
Det har bitvis varit otroligt jobbigt att skriva Förbannelsen, men det har gett mig enormt mycket insikt tillbaka. Människans utsatthet i det system hon föds till blev också uppenbar för mig. Jag blir aldrig densamma som innan. Jag arbetar nu med en fortsättning, tänker att några av karaktärerna har mer att säga vår tid.
Birgitta Stillman
Välkommen till min författarsida på Ebes förlag! Recensioner
Välkommen till min författarsida på Fb!
Upprinnelsen till min debutbok ”Pojken i bäcken” och ”Kvinnan på stigen”.
Det var en prövning att ta sig igenom den ”eklut” skrivandet av min debutbok ”Pojken i bäcken” och efterföljaren ”Kvinnan på stigen” innebar. En prövning därför att jag var tvingad att lämna ut mig själv, mina upplevelser och mina känslor. Men, det var viktigt att jag inte tvekade att ta detta steg, annars skulle inte berättelsen bli trovärdig.
Varför då en bok?
Jag hade under lång tid närt en tanke att få skriva om hur det är för ett barn att växa upp i en familj med alkoholproblem och min ursprungliga tanke var att skriva detta enbart för min närmaste familj.
Att berättelsen i allt väsentligt skulle baseras på mina egna upplevelser var viktigt att utgå ifrån,
Men, när väl skrivandet påbörjades så kom tanken till mig att skriva berättelsen i romanform och efter påstötningar från vänner bestämde jag mig att göra så.
Även om mina gestaltningar, händelser och situationer i berättelsen stundtals skiljer sig från den verklighet jag upplevde så måste mina känslor vara närvarande i huvudpersonen Johan. Jag har upplevt detsamma, om även i en annan kontext.
Jag beslutade tidigt att skriva berättelsen om Johan i tre delar där första delen skulle handla om hans barndoms- och tidiga ungdomsår. Andra delen om hur Johans steg in i vuxenlivet och hur hans uppväxt kom att påverka honom som vuxen. Den tredje delen kommer att handla om vad som sen hände. Planen är att påbörja skrivandet av den tredje delen i slutet av 2016.
Mina egna erfarenhet av att växa upp i en dysfunktionell familj.
Jag har inga minnesbilder från min tidiga barndom. Faktiskt inte från tiden före min skolstart. En god vän sa till mig vid ett samtal där vi bollade minnen från våra barndomar: ”Men Lasse … du föddes väl inte åtta år gammal?”. Men, så är det. Jag har inga som helst minnesbilder dessförinnan.
Jag var ett sk. ”sladdbarn” i en familj med pappa, mamma, fyra äldre systrar och en äldre bror. Brodern var näst äldst av mina syskon och min yngsta syster drygt sju år äldre än jag.
Jag tror intill visshet att mina föräldrar verkligen älskade varandra. Men min pappa som arbetade som gruvbyggare började med tiden alltmer hänge sig åt extravaganser i form av pokerspel och drickande utöver det vanliga. Han hade dessutom vad man brukar kalla ”dåligt ölsinne” vilket ledde till mycket bråk i hemmet. Ekonomin var heller inte den bästa vilket ofta gav upphov till osämja mellan makarna … en osämja som ofta slutade i att maken gav sig av för att söka tröst i alkohol.
Efter år av slitningar bestämde sig mina föräldrar att gå skilda vägar. Jag var åtta år och gick i skolan och har inget klart minne av själva uppbrottet men tänkte att allt skulle lugna ned sig då han försvann ur våra liv, för så tänkte jag … jag skulle m.a.o inte se honom igen. Pappa flyttade söderut och mamma som i sitt medberoende hade haft fullt upp med att hålla reda på makens förehavanden kände sig fri att börja leva sitt liv.
Tyvärr blev det för mig inte den mer lugna period jag sett fram mot utan situationen förvärrades p.g.a att hon sökte sig till sällskap där alkohol var vanligt förekommande och hon fastnade till sist i ett alkoholberoende.
Livet för mig blev nu kaotiskt och svårhanterligt. Jag gick omkring med ständig oro för vad som skulle möta mig när jag kom hem från skolan. Var hon full? De gånger detta inte var fallet var en höjdare för mig. Hon var som en tickande bomb. Periodvis fungerade allt och jag levde, om än imaginärt, i en viss trygghet.
Men många gånger fick jag söka mig till någon av mina utflyttade äldre syskon för att fly undan för en natt för att dagen därpå oroligt och med hjärtat i halsgropen gå tillbaka hem.
Jag misskötte skolgången. Jag misskötte min hygien. Jag undvek att ta med mig någon kamrat hem, osäker och rädd som jag var om mamma skulle vara berusad. Jag hade ingen att ty mig till eller ens prata med om mina problem. Syskonen var för upptagna med sitt och slog ifrån sig mina försök till mer, för mig, angelägna samtal med svaren: ”Det går över … oroa dig inte … det är nog säkert inte så farligt, det ordnar sig ska du se”. Mamma försökte att gottgöra sina tillkorta-kommanden med att köpa saker åt mig, vilket jag förstod var ett sätt att freda sitt dåliga samvete.
Jag kände ofta vrede och stundtals även hat över min mammas alkoholdrickande. All den sorg, rädsla, ensamhet och övergivenhet jag kände gick då ut över henne. Jag var inte ”snäll” vid sådana konfrontationer och hon tog tyst och stoiskt emot all min uppdämda vrede.
Jag var präglad av de värderingar som fanns i hemmet och för mig blev dessa värderingar ”normen”. Det paradoxala blev att jag kände en tillhörighet med livet i hemmet … det var som det skulle vara inklusive alla de känslor av sorg, rädsla, ensamhet och övergivenhet jag kände.
Min skolgång var en katastrof under mina åtta år i folkskolan. Att jag blev uppflyttad till nästa klass, år efter år, berodde inte på mina kunskaper utan mer på lärarnas slapphet. Jag skolkade och under vissa år var jag mer fysiskt frånvarande än närvarande under lektionstid. Mentalt sett var jag alltid frånvarande även under lektionstid.
Utåt sett försökte jag att hålla uppe ett sken av att allt var precis som det skulle vara. För mina kamrater fantiserade jag ihop historier om hur fantastiskt min familj var. Jag hittade hejdlöst på historier om mitt äventyrliga leverne … allt i ett försök att imponera … vilket hjälpte för stunden, men genomskådades så småningom, med påföljden att mina skamkänslor ökade.
Jag tog min tillflykt till musiken. Mamma hade köpte en gitarr åt mig och jag satt i timmar och övade och jag blev duktig. Såpass duktig att jag uppmärksammades av pojkar i grannskapet som också spelade gitarr, vilket i sin tur medförde att jag hittade ett nytt kamratskap fritt från fantiserande och med det gemensamma intresse för musik.
Alla mina tillkortakommanden all min skam och skuld, ja alla mina känslor gömde jag djupt inom mig och de värderingar jag bar med mig från uppväxten i en dysfunktionell familj kom att prägla mig långt fram i livet.
Jag valde, som ovan nämnts att skriva berättelsen om pojken Johan i boken ”Pojken i bäcken” i romanform. Mina gestaltningar i romanen är sammansättningar av många olika personligheter jag haft kontakt eller umgåtts med. Men, jag har försökt att vara så sann som möjligt med Johans känslor när han konfronteras med den verklighet han har så svårt att acceptera och helst vill dra sig undan från.
Johan lovar i slutkapitlet, dyrt och heligt, att han aldrig någonsin ska nyttja alkohol. I min efterföljande bok ”Kvinnan på stigen” får vi ta del av hur problemen tornar upp sig för honom och om han lyckades hålla detta löfte.
Vad som fortsättningsvis händer med Johan
Boken ”Kvinnan på stigen” är en efterföljare till debutboken ”Pojken i bäcken”. Den tar läsaren vidare in i Johans vuxenliv. Hur han med det bagage han bär på från sin uppväxt försöker hantera sin tillvaro i fritid, studier, arbete och familjeliv och vi får följa … glädjas och kanske förskräckas över hur väl han lyckas efterleva det.
Med den bakgrund Johan har så blir hans värderingar av sin situation och omgivning inte alltid logiska eller realistiska. Han är präglad av en verklighetsuppfattning under sin bardom som många gånger leder honom fel i vuxen livet. Hans behov av uppskattning och kärlek för honom in i besvärliga situationer och får honom även att fatta irrationella beslut.
Jag har fört in en kvinna i berättelsen (därav boktiteln) som dyker upp vid olika tillfällen och blir för Johan ett omen på gott och ont. Han försöker värja sig mot dessa upplevelser och vet inte riktigt om kvinnan enbart existerar i hans fantasi … eller om hon är verklig.
Precis som mina upplevelser, mina känslor och mitt sätt att hantera tillvaro finns med i ”Pojken i bäcken” så finns de även med i ”Kvinnan på stigen”. Johans dilemma med motstridiga känslor, hans oro och hans rädslor leder honom in på en väg där alkohol blir hans sätt att tysta de demoner som som ständigt dyker upp för hans inre. Han flyr in i ett verklighetsfrånvänt tillstånd vilket blir en lindring för stunden, men med en bitter eftersmak.
Johan bygger en skyddsmur om sig som ingen ska kunna sticka hål på, Han lever i förnekelse. Han vill inte se sina problem trots alla de konsekvenser det får. Han genomlever många år av sitt liv som en ”Dr Jekyll och Mr. Hyde”.
Men, till sist står han vid en vändpunkt och efter en prövande natt böjer han sig i ödmjukhet inför det faktum att han behöver hjälp.
Båda böckerna belyser de problemen som Johan får utstå i sin barndom och vidare i sin väg in i vuxenlivet, och även hur det påverkar de människor som finns i hans omgivning. Inte minst hans närmaste.
Jag framför i romanerna inga synpunkter på varför det blir som det blir. Det överlåter jag till den tänkande läsaren att själv fundera över.
Jag har skrivit böckerna med avsikt att de ska beröra på många olika plan.
Lars Alm
Lars Alm och hans debutroman Pojken i bäcken.
Detta är en tragisk historia om en liten pojke i gruvstaden Kiruna på 50-talet. Han lever i en dysfunktionell familj där alkoholen förstör familjefriden. Inte långt från huset där han bor rinner det en bäck genom skogen, denna bäck är barnen förbjudna att leka vid. Trots detta tar sig Johan och Tage ner till bäcken och då händer det som inte får hända.
Johan ryser, han kniper hårt ihop sina ögon och tänker på det som hände vid bäcken. Han ser för sitt inre hur de båda står nere vid bäcken de var förbjudna att leka vid, och låter långsamt händelserna spelas upp för sitt inre.
Följ Johans resa under hans barn- och ungdomstid. En tid full av misär, även om det finns glimtar av glädje dess i mellan. Dessutom bär han på en tung börda som tynger hans samvete.
Köp boken i förlagets E-butik, eller på Adlibris m.fl.
Läs mer om Pojken i bäcken och Lars Alm på: Lars Alm - författare
Recensioner och utlåtande hittar du på Recensioner - Pojken i bäcken
Missa heller inte uppgöljaren : Kvinnan på stigen.
På: Kultursidan.nu kan ni läsa ett fint reportage om Stina Nilsson Bassell, författaren bakom romanen "I mjölnarens spår". Stina har skrivit flera böcker och "I mjölnarens spår" är hennes tredje roman, utöver detta har hon givit ut diktverk och barnböcker.
"I mjölnarens spår" handlar om en ung kvinna som tvingas in i ett giftemål med en mycket äldre man. I och med detta tvingas hon lämna sin stora kärlek och hennes liv blir en resa som mest består av djupa dalgångar och stor förvirring kring det liv hon tvingas leva. Berättelsen utspelar sig undet år 1936 med återblickar till sent 1800-tal.
En roman med ett stort djup och tankar som är aktuella än i dag.
Har du hört talas om Gloson?
Inte? Då är detta en roman för dig. Men självklart även för dig som har hört talas om Gloson.
I Årsgångare - på spaning efter framtiden får vi följa ett gäng glada och nyfikna människor som har hört talas om en gammal nordisk folktradition- Årsgång. Detta innebär att man, enlig gammal nordisk folktro, kan få möjlighet att skåda vad framtiden bär i sitt sköte just under julnattens mest mörka och fasansfulla tiimmar.
Glada och nyfikna ger de sig ut i julnattens mörker, enligt seden åkande i en hästsläde - men det som de får vara med om var inte riktigt vad de hade föreställt sig. Julnattens fasor kan bli för mycket även för den mest modige. Detta får bland annat den så realistiske och jordnära Simon bli varse.
En spännande och samhällskritisk roman som även bjuder på humor, vilket lovar blandade känslor och upplevelser.
Tycker du om böcker som har sina rötter i historien? Ja, då är detta en bok för dig. I Stina Nilssons Bassells roman, I mjölnarens spår får vi följa Emma från hennes unga år och under resten av hennes liv.
Stina skriver med stor poetisk känsla, hennes språk flyter på som musik. Språket väcker enorma känslor och gör att man lätt kan känna empati med romanens karaktärer.
Denna roman har ett lite annorlunda, och mycket känslosamt, slut än vad man kanske är van vid.
"I mjölnarens spår" är en historisk roman som handlar om ett kvinnoöde. Året är 1936 och i ett fönster tittar en förskrämd kvinna ut. Hon klamrar sig fast vid minnen om en lycklig tid, en tid när hon fortfarande kunde andas.
Emma Klasdotter, 22 år gifter sig med den dubbelt så gamla storbonden Niklas Nilsson. Året är 1895 och den olycka hon känner den dagen hon går till Havdellska gården blir bara värre och värre.
Vi befinner oss på en gård i Östergötland, utanför Åtvidaberg. Boken rör sig mellan lycka och olycka. En saknad av kärleken leker sig kvar mellan husen på Havdellska gården, men där finns ondskan i varje steg som pockar på uppmärksamhet.
Senaste inläggen
- Kryddig kompott. Recension av Kvinnan på stigen av Lars Alm
- Stark debut av Stark!
- "Girlhood - Har himlen en förort" är en stark debut som lyfter fram tjejerna i förorten.
- Från Hven till Kärlek Tjockare än Blod
- Drabbad av både research och romankaraktärer
- Upprinnelsen till min debutbok ”Pojken i bäcken” och uppföljaren ”Kvinnan på stigen”
- Pojken i bäcken av Lars Alm
- Stina Nilsson Bassell. Yrke: författare
- Årsgångare - på spaning efter framtiden av Bernd Keutzfelt
- Stina Nilsson Bassell - I mjölnarens spår
Senaste kommentarer
-
Stina Nilsson Bassell » Stina Nilsson Bassell. Yrke: författare: ”Här kan ni köpa den: http://www.bokus.com/bok/9789188187000/i-mjolnarens-spar/ E..”
-
Anders Kemling » Upprinnelsen till min debutbok ”Pojken i bäcken” och uppföljaren ”Kvinnan på stigen”: ”Lasse inte visste jag om att du har haft ett sånt liv visst tog vi en del öl på ..”
Arkiv
Länkar
Etiketter
dysfunktionella familjer kvinnoöden, stina nilsson bassel, i mjölnarens spå bländad av skönhet, dikter, lyrik, vänern, läckö s thriller, bästa thriller bok, böcker, bra thriller kvinnan på stigen birgitta stillman kärlek tjockare än blod, linda gabrielsson, relati historisk roman, 1600-tal, häxjakt, trolltro, magi pojken i bäcken, lars alm, drama, familjetragedier stina nilsson bassell, i mjölnarens spår, historis en berättelse om gud och satan, trolltro och magi pernilla lindkvist, allt som betydde något, feel g alkoholproblem förbannelsen bernd kreutzfeldt, årsgångare - på spaning efter f