Skriv gärna en recension/kortare omdöme i formuläret till höger.

Från första början får jag en känsla att något kommer att hända, något stort och otäckt och att det inte kommer att sluta väl.

"En gång för alltid. Nu ska du bort! [...] Jag ska stympa dig! Långsamt arm för arm, ben för ben, ditt jävla avskräde!" 

Med dessa rader börjar berättelsen. Läsaren kastas rakt in i en konflikt, lär känna 70-årige Marko och hans svurna ärkefiende Kalle Holm. Voilà! Det är vad jag gillar så mycket med Lars Alms berättarstil. Det är inga krusiduller, inga onödiga utsmyckningar, utan det är rakt på sak, rakt in i händelsernas mitt. Från första början får jag en känsla att något kommer att hända, något stort och otäckt och att det inte kommer att sluta väl. (Inga spoilers nu. Ni får själva läsa hur det går.) 

Genom hela romanen pendlar jag mellan att tycka synd om Marko och att tycka att han är en grinig gammal gubbe. "Släpp det bara!", vill jag skrika mer än en gång. Men för det mesta lider jag med honom och känner mig förnärmad och kränkt åt hans vägnar. Fy på dig, Kalle Holm! 

Och så jag känner igen småbymentaliteten som Lars Alm beskriver: skvallret, (skit)snacket, fördomarna, de där gamla konflikterna som bara gror och gror och som ingen vill/kan/orkar ta itu med. Jag har aldrig varit i norraste Norland, men nog finns dessa småbyar lite här och där. 

Tack för en spännande berättelse, Lars. Jag ser fram emot ett träffa dig snart igen och då vill jag minsann veta hur det ska går för Marko!


Michèle Mauer (Författare)

Vardagens lunk kan vara nog så  dramatisk som underlag för en roman.
Alm bygger skickligt upp en stämning, en känsla att något stort ska hända. Och visst händer både smått och större – fast i en annan dimension än den gängse med tydliga förövare och offer. //
bokens läsvärdhet ligger mest i skildringen av byn; snacket och skvallret och fördomar som ingen går fri från. Det finns sår och outtalade saker mellan folk, sånt man aldrig pratat om eller velat gå till botten med. Även i Marko Jatkos familj – i nutid och i dåtid.
När jag lägger igen romanen kommer jag på mig med att undra hur det ska gå för Marko, som efter att ha gett staden Kiruna en chans återvänder till byn och – vadå? Hans mammas undangömdamen upphittade dagboksanteckningar skaver i hans inre.
Lars Alms prosa är enkel och fungerande, men som redan sagts är det som skildrare av stämningar han håller hög klass. 


Ingemar Nilsson
NSD (202109288)

Skriv gärna en recension, kortare omdöme i formuläret nedan